Nattsudd...

Nu har den gode herr Murphy gjort sig påmind igen. (och nej inte i form av den malthaltiga drycken utan i form av den oskrivna lag som tillskrivs detta namn).

Efter lite missförstånd med en föreläsare på en kurs så hade inte allt kursmaterial blivit upptryck för den pågående grundkursen (och jupps det blir en avvikelse i kvalitetssystemet) skulle vi trycka upp materialet här på kontoret. Glad i hågen över att vi just fått en ny, snabbare, bättre (och därmed sannolikt dyrare) kopiator/skrivare så lades utskriftsarbetet i kö på skrivaren precis innan det var dags att ge sig iväg till kvällsaktiviteten med kursdeltagarna (av någon anledning uppskattar inte kollegorna om man försöker skriva ut en sisådär 1300 sidor under kontorstid). Efter en trevlig bowlingrunda med tillhörande middag och en massa sidosnack som sig bör så skulle ju bara kopiorna hålas och läggas på kollegans skrivbord innan man kunde åka hem för kvällen...

När man så kom upp till kontoret ser man att där ligger en tjock hög med papper i skrivaren. Perfekt, tänker man, då har allting fungerat som det skall. Sen granskar man lite närmare... varför ligger allt i en så fin hög? Jag hade ju efter konstens alla regler specificerat att kopiorna skulle sorteras så de skulle vara lätta att skilja åt...hmm... misstankarna om att något inte står helt rätt till börjar dyka upp. Varje åhörarkopia skulle vara 51 sidor, och miljövänliga som vi är så skrivs det givetvis ut dubbelsidigt. Kan någon förklara för mig hur en programmerare då kan komma på idén att behandla en utskrift om 17 kopior som ett och samma dokument där första sidan på andra kopian då skrivs ut på baksidan av sista sidan på första kopian (tappat bort er ännu?). Oavsett hur personen i fråga kom på idén så borde det vara skottpengar på honom/henne!

Mindre glad i hågen började man så att sortera buntarna och skall skriva ut kompletterande sidor för att få kompletta exemplar till alla... då börjar det nya fina, snabba högteknologiska vidundret till kopieringsapparat plötsligt pipa och klaga över att man måste byta behållaren för rejekttonern... och givetvis hade jag full koll på var vi hade en extra sådan...eller kanske inte! (efter lite skakande och komprimerande av innehållet i den befintliga behållaren gick den dock att lura vidundret att tro att man hade bytt).

Så vad hade allt detta med avfall att göra? För att vara ärlig - inte ett skvatt! Fast å andra sidan när jag upptäckte att klockan efter allt strulande var efter sista stadsbuss hade gått kan jag väl säga att datorn var väldigt nära att bli elektronikskrot. Skrot som jag givetvis hade sorterat på ett ytterst korrekt sätt efter att jag hade plockat upp den från trottoaren efter det oturliga fallet ut från fönstret på 4:e våning (tanken på att ta hem den och oturligt råka tappa ut den från 9:e våningen fanns också för att den skulle få lida lite mer innan den uppnådde sin avfallsstatus)